Leksand låter så stort ibland i idrottskretsar, i synnerhet när vi pratar ishockey. Stort i den meningen att folk verkar tro att det bor hundratusentals invånare på orten.
Jag minns på 1990-talet när Leksands kommun var matchvärd i Globen, i en match mot ett Stockholmslag, det var på den tiden LIF spelade i Elitserien. Jag bodde i Stockholm då och upplevelsen var som att komma hem till Dalarna...
Jag minns blickarna, förvåningen i publiken. Jag minns också reaktionerna när en kyrkbåt släpades ut på isen och fiolspelmän och dansare tog över. Det var en syn som retade hemmasupportrarna, men gjorde mig desto gladare. Var det en liten tår jag kände i ögonvrån?
Jag tänker förstås på humlan som inte kan flyga men gör det ändå. Humlan, orten Leksand med 15 000 invånare, vars hockeylag har haft sina turbulenser men vägrar ge upp. Som envist kämpar för att få fart på vingarna och lyfta. Som engagerar så vansinnigt många människor i hela vårt rike.
Jag skriver detta för att jag ska till Globen, Mora ska möta Leksand i ett daladerby, flyttat till vår huvudstad. En manifestation i nytänkande.
Det finns inga platser kvar i arenan som rymmer 13 850 åskådare, och 1 000 företagare, däribland jag, kommer bjudas på program under flera timmar innan matchstart.
Jag vet, det kommer många Morasupporters också, men 13 850 är nästan antalet invånare i hela Leksands kommun.
Jag nära nog bortser från hur matchen slutar, segern är redan vår. Segern för Dalarna alltså, som envist hänger sig kvar på möjligheternas gren och visar en inneboende styrka.
Tack Mora, tack Leksand. Tack för att vi fortfarande törs, vill och vågar.
(Johan Pellas)
