Inte som andra jular...

 

Man tager vad man haver...
Johan, jag och Lollo med lilla Ingrid i förgrunden.

Mamma gled in som Greta Garbo i sjalett, päls och mörka brillor.

Den här julen var inte som alla andra jular. Och då menar jag inte att den var sämre. Den var bara på ett annat sätt. Lite grönare, varmare och blåsigare och lite mer internationell.

Gårdagens besök hos mamma och pappa i Falun bjöd på flera överraskningar. Trerättersmiddagen komponerades och tillagades av min syster med man. De hade valt Amerika som tema och bett oss att, med mycket kort varsel, svira om till till amerikansk klädstil. Efter att ha rotat runt i husets garderober fann vi vad vi letade efter.

Maträtterna varvades med frågesport om landet "over there". Vi serverades Ceasarsallad till förrätt, fylld kalkon och sötpotatis till varmrätt och västkustinspirerad fruktsallad till dessert. När vi skildes åt var vi alla överens om att en ny tradition var född. Och gissa om vi kände oss "stuffed" när vi rullade hemåt i decembermörkret.

Av Åsa

En upp- och nedvänd värld

Klimatavtalet som man helt, delvis eller inte alls gick i mål med i helgen i Durban, Sydafrika, är ju något som vidrörts i världens mediaspalter de senaste dagarna. Jag kan berätta att jag upprättat mitt eget klimatavtal för flera veckor sedan och att det gick igenom helt utan kompromisser.

Avtalet innebär att jag varje lördag förmiddag går ut i garaget. Det låter kanske inte som om det räddar världen, men tro mig, det är en stor insats.

Nå väl, ute i garaget gräver jag mig fram och gör en snabb prioritering. Vad är av högsta vikt, vad kan lämnas kvar? Sen efter denna hjältemodiga insats fraktar jag påse efter påse ut ur garaget. Jag fäller sätet i den blå Opel jag aldrig trodde jag skulle äga och fyller den med dagens skörd.

Sen bär det av till återvinningscentralen med hela rasket. Allt är klappat och klart på 30 minuter! Tillfredsställelsen är bedövande även om den inte är långvarig, snart står jag i garaget och gräver igen.

Apropå detta med klimatavtalet: i Leksand sorterar vi våra hushållssopor, vi har lärt oss att konserver och bananskal ska särskiljas, till och med barnen förstår detta. Varför kan man inte sortera på samma sätt i Stockholm? Blir lika förvånad varje gång jag är där och ser hur lite som har hänt med utvecklingen.

Det är kanske som världen i stort (läs: USA, Indien och Kina) där de stora ser hinder istället för möjligheter.

(Johan)

Ett lucialjus i mörkret

Idrott är nyckfullt, man vet aldrig vad man får. Som igår när 
favoritlaget föll på hemmaplan i Tegera Arena. Glad blev jag dock 
över den luciakör som helt oväntat dök upp och spred sitt ljus i 
hockeypauserna. Tack bästa luciakören från en skola i Falun. 
Staffan och hans fålar fem är power play när det är som bäst!

Att bli ställd på bar backe

Barnen har de senaste åren haft en viss novemberrutin i att ta sig ut på tomten för att åka bob eller pulka. Dock inte vintern 2011. Nu föll det sig så att snö ändå föll, och genast skulle det byggas en startramp och gupp och, ja, så där höll vi på ett par timmar.

Problemet, som alltjämt kvarstår, är att snötäcket är tre centimeter och gröna grässtrån sticker upp och här och var längs den i barnens mått mätt rätt usla banan. Det var inte ”fett nice” om man säger så.

En av grabbarna föreslog att vi skulle vattna banan så det skulle bli bättre fart, det gick ju lite sakta som han diplomatiskt uttryckte det. Han föll dock till föga när jag sa att det i regel är kallare på nätterna och att detta kanske skulle lösa sig av sig självt om vi väntade tills i morgon, eller ja, kanske till onsdag, för då minsann ska det bli både kallare och falla en massa snö och då kunde vi ta snöslungan och...

Vad jag inte berättade – men ändå tagit med i min högst privata beräkning – är att man inte kan lita på vare sig SMHI eller vädersajter som yr.no, bara namnet antyder ju vilken brist deras norska meteorologer har i att se klart på saker och ting.

Idag är det onsdag, ingen snö som faller...

(Johan)

Gubben Gran

Igår kväll stod gubben Gran (läs Anders Brasar, Johans barndomsvän och Lollos lärare) i vår dörr. I handen höll han årets hemleverans av familjens julgran. Vilken service! Det är alltid lika spännande att se vad Anders valt ut till oss. Årets val fick godkänt (lite gles på sina ställen dock) och ikväll ska granen pyntas av barnen. Glad Lucia önskar familjen Pellas!

(Åsa)

Till familjen Sommarland i vinterland

I vår närhet ligger Leksand Sommarland som är en suverän park med massor av aktiviteter. Igår, på tredje advent, var vi hembjudna till familjen Nobelius som driver parken. 

Vi fyllde bilen med barn och åkte genom vackra Leksandsbyar med tända ljusstakar, röda gardiner och annat som hör julen till. I ett förtjusande vinterland bjöds vi på en god trerätters middag och tända ljus.

”Det är nästan som Nobelmiddag” hörde jag frun säga. Jag svarade inte, ty värdarna hann före:
”Ja, det kan man ju säga att det är, Alfred Nobel kan vara en släkting till oss”, varvid de förklarade hur namnet Nobel är en förkortad version av det ursprungliga Nobelius med samma rötter i Skåne.

Tänka sig, tänkte jag, att slumpen kan slumpa sig så, att vi hamnar på en Nobeliusmiddag samma helg som Nobelmiddagen i Stockholm. Och ja, om någon undrar, den nobla maten smakade förstås kanon.

Mats Nobelius, som är utbildad kock,
hade gjort eget äppelmos med saffran.

En av familjen Nobelius härliga kattungar.

(Johan)

Hålla låda

Det är duktiga Lollo som ser till att familjens husdjur får mat. Varje kväll bär hon ner vatten till utomhuskaninerna. Men av någon anledning blir skålarna/tillbringarna/plastlådorna kvar i källaren.
I går verkade det dock som att Lollo tyckte att det var dags för en rensning...

Inte svårare än så

(foto: Annki Hällberg, Dalarnas Tidningar)

Jag stod i sovrummet och brottades med oredan i strumplådan då jag hörde G ropa från korridoren.

– Mamma, jag har ett problem.

– Jaha, vad är det då?

– Jag måste hitta på en ny hobby, för nu har jag tröttnat på actionspel.

Tjoho, äntligen, sa mitt hjärta och jag föreslog för G att det kanske var dags att göra något vettigt av hans brinnande intresse för teknik.

Sagt och gjort. G mailade en efterlysning till lokaltidningens redaktion och fick genast komma på intervju. Inom några dagar trillade det in lokal, material och namn på barn och ledare till en teknikklubb i Leksand. 

Att ta tjuren vid hornen och "just do it", som ett känt skomärke skulle ha sagt, det är melodin om man vill medverka till förändring. För det är väl inte svårare än så?

Läs mer:

http://www.dt.se/nyheter/leksand/1.4135231-gabriel-vill-ha-teknikkompisar

http://www.dt.se/nyheter/leksand/1.4139426-vill-garna-hjalpa-gabriel

(av Åsa) 

En svartvit historia

Det vore både pretentiöst och verklighetsvridet att påstå att en katts död spelar nån roll i världsalltet. Men tillvaron skakades i åtminstone våra grundvalar när käre Nisse, 2,5 år, plötsligt slutade komma hem förra onsdagen.

Ja, ja, jag vet, världen behöver inte fler sorgliga historier, men världen mår bra av att höra hur saker kan fungera när en olycka ändå händer. Att det finns ljus även i de mörkaste mörker.

Det gick en dag, ”han har säkert bara sovit ute i natt". Det gick två dagar, ”han är väl ute och springer nånstans…”. Dag fem kom beskedet, trummorna på stan berättade om en stor gråsvart katt som hade blivit påkörd alldeles i vår närhet…

Resten är en svartvit historia. Vi tar det svarta först. Bilar är hårda och katter är mjuka, inte ens skrönan om katters nio liv räckte den här gången. Vi hoppas och vill tro att slutet blev lika snabbt som det kom plötsligt.

Historien, den vita delen, lämpar sig bättre att vara utförlig i – den kastar nämligen ljus över vilket samhälle vi stundom kan åtnjuta här i Sverige. Vår käre Nisse hade nämligen a) rapporterats in som påkörd till polisen vid olyckstillfället b) transporterats ner till polisen av annan person dagen därpå c) körts från polisen i Leksand till en kylförvaring två mil bort i polishuset i Rättvik.

Jag kan inte se att en katt kan sluta sitt liv med mer värme än så. Det var bara för undertecknad – efter att följt tråden bakåt – att åka till polisen i Rättvik och ”hämta ut honom”.

Sensmoralen i denna historia är att vi ska vara glada över att vi lever. Vi ska dessutom vara tacksamma över att få leva just där vi bor. Jag tror ju inte att Nisse blivit lika omsorgsfullt behandlad i Peking, New Delhi eller Katmandu.

Denna mörka solskenshistoria slutar här, med att Nisse for till himlen (tror vi) och barnen fick sin kattbegravning. Och om inte gravljusen släckts så brinner de än. För Nisse och medmänskligheten.


(Johan)

Dalarna och topparna

Korta fraser av ord och hälsningar talar till mig och knyter band
med en historia jag inte vill glömma. I vår allt mer snabbsnurrande
värld kan några ynka bokstäver få en betydelse. Som i detta fall,
i en gästbok uppe i en stuga på Asaklittsbergets topp i Leksand.
Av alla besökare som varit här före mig syns inte ett spår rent
fysiskt, om det inte hade varit för gästboken…

Torkat bläck berättar att vi delat samma upplevelse, det är bara 
sällskapet, tidpunkten, årstiden och vädret som skiljer oss åt.
I vår del av världen, i Dalarna, finns det fullt av bergstoppar 
och gästböcker. Ta för vana att bestiga bergen och bläddra i 
böckerna när du har chansen. Insikterna och utsikterna får du 
köpet.

Nya tider

För ett gäng år sen var Globen och Johanneshov en del av min vardag och arbete. Allt det där är historia nu. Ibland drar jag mig till minnes all logistik som var förenad med en match en vanlig vardagskväll. Det var stress från jobbet, tunnelbana i 20-25 minuter till Globen eller Gullmarsplan, snabbmat på McDonald´s och sen nedsläpp klockan sju.

Idag jobbar jag lika länge, tar mig hem på fem minuter, äter i lugn och ro och kan (om jag vill) ta en promenad till händelsernas centrum, det vill säga hockeyarenan i Leksand.

Det är hisnande perspektiv och skillnader när jag tänker efter. Och jag är evigt tacksam att jag en vanlig måndagskväll i mörka november kan ha denna underhållning på så nära håll och därtill träffar privata och jobbmässiga kontakter hela tiden.

För vad är vardagslyx om inte detta: att kunna göra ett val efter middagen halv sju och ställa en fråga till övriga i familjen:
”Matchen börjar om 30 minuter, är det någon som vill hänga med”?

Apropå arenan, som invigdes för ganska exakt sex år sedan. Vem kunde ana att vi snart i lilla Leksand har arrangerat Melodifestivalen tre gånger, 2006, 2009 och 2012?

När våra liv passerar i raketfart är det läge att stanna upp och reflektera ibland. Vilket liv vill jag leva? Och varför?

(Johan)

Uppdrag svamp

Ena dagen Manhattan – andra dagen svampskogen. Så kontrastrikt är mitt liv just nu. Trots att jag inte äter svamp, så måste jag erkänna att det var njutningsfullt att plocka den. Jag älskar känslan av att dra upp trattkantarellerna till deras fulla längd. Det finns ju lika mycket svamp under jorden som ovan. 

När jag väl hade fått hjälp med att få upp ögonen för herr Kantarell bland blåbärsris och nedfallna löv, så kunde även jag strosa iväg på egen hand.

Gårdagens skogsutflykt med Lollo, Milla och svärföräldrarna gav verkligen mersmak. Hoppas de tar oss med på ännu en tur innan vintern kommer - som tack får de ju behålla svampen jag plockar...



Lollo gör en mossängel.

Svärfar missade älgjakten med en vecka.

Svärmor – en svampexpert.


Milla fick lön för mödan. 

(Åsa)

Om bokslut och vikten av att kunna vända blad

Nu är den klar, boken som jag kämpat med i två år. Att skriva böcker är ingen ”walk in the park”, det är ett slitgöra kan jag berätta för den som inte provat. Funderar ibland över varför jag kastar mig in i projekt som är av krävande natur. Ganska nära sanningen ligger nog det faktum att jag älskar utmaningar, att faktiskt testa mina gränser och våga. Jag glömmer aldrig den förmiddagen då Olle G Linde med sin fladdrande halvlånga rock och stiliga hatt besökte mig på kontoret. Att han precis rest över Atlanten, vänt på dygnet och säkert var jättetrött dolde han mycket effektivt.
Han svingade sin käpp i riktning mot mig och sa efter en stunds samtal:
”Johan, om du accepterar det här uppdraget behöver du nog hälsa på mig i både San Francisco och Kapstaden”.
Det blev tyst i högst tre sekunder innan jag svarade:
”Det ska jag nog kunna leva med”.
Kalle Moraeus sa en gång till mig att musik handlar om transpiration. Att berätta en människas historia i bokform är samma svettiga upplevelse, det kan inga resor i världen ändra på.
Det finns många lärdomar att göra efter att ha punktmarkerat en framgångsrik utvandrad svensk som under sin glans dagar var chef för industriella projekt i 14 av USA:s delstater. En av de viktigare lärdomarna jag har fått är vikten av rötter. Vi må vända våra nunor i världens alla riktningar, det spelar liksom ingen roll.
Nånstans finns ändå en längtan till något vi kan kalla hemma, som i Olles fall en enkel stuga i Härjedalen. Och för alla de som känner sig lätt rotlösa i vår snurriga värld: Sök inte svar kring höga hus i anonyma storstäder, sök hellre svar om dig själv i det naturliga, det som är gratis och finns i de öppna landskapen, naturen, skogen. Det är först då perspektiven öppnas och du kan få nycklar till vem du är och vart du bör gå.
Apropå ”walk in the park”: För drygt två år sedan var jag – tack var bokprojektet – till USA för första gången i mitt liv. Nästa vecka är det dags igen.
Eftersom även planering och genomförande av ett bröllop innehåller ett visst mått av transpiration så är tiden nu inne, för städernas stad, New York.
Jag är glad för vår skull att vi kan komma iväg tillsammans, lämna vardagspysslet med fyra barn, hus, trädgård, skjutsar, läxor och så vidare. Jag tror att jag kommer möta en frihetsgudinna där borta.

Uppgraderade till herr och fru

Igår hade vi sommaren på besök hemma i Leksand. Som tur var hade vi bokat in hela söndagen till städ- och fixardag i vår trädgård. När vi satt ute och fikade passerade den glada grannfamiljen som varit på utflykt i skogen ”bortom knuten”. De visade upp en välfylld korg med trattkantareller och på toppen av berget låg en stor och ståtlig Karl Johan-svamp. Senare på dagen skickade jag ut Lollo att plocka av de sista lingonen som satt i täta klarröda klasar - det gäller ju att ta vara på naturens skafferi innan frosten sätter in.

Mitt i det hjärtliga bestyret med att tömma blomkrukor och kratta grusgång tänkte jag tillbaka på hur otroligt händelserik sommaren blev. Resan till Legoland, de lata dagarna vid sommarstugan i Rättviks finnmark, släktfesten på Nynäs Havsbad och många sköna stunder vid Siljan. Och sist men inte minst tänkte jag på vårt julibröllop då vi bjöd våra gäster (vissa av dem långt bortifrån) på en klick Dalarna. Kyrkbåtsrodd, folkdräkter, fiolspel och tunnbröd… Nu ser vi fram emot den stundande bröllopsresan till NY. Kanske är jag lite cool om jag spankulerar i mina kurbitsmålade träskor på Manhattan?

Räcker guldet?

Innan turisterna kommer är det så skönt att få rå om "kvartersstranden" alldeles själv. Gå och slå dank under solens sista timmar, kasta macka och pilla sand ur skorna.

Jag minns en vårkväll för några år sedan när vi var nyinflyttade i området. Den kvällen var vi inte ensamma på stranden, det fanns en familj till på plats. Jag tänkte, och den andra mamman tänkte, "har turisterna redan kommit?". Sedan gjorde våra barn oss uppmärksamma på att de gick i samma klass... Vi fick oss ett gott skratt och händelsen skämtar vi fortfarande om när vi springer på varandra på Noret. 

Det sägs ju att morgonstund har guld i mund, men i kväll var det Siljansstrand som la guld i hand. Gabbe fick en rejäl hög med guld idag. Hoppas guldet räcker till turisterna också.

Skrivet av Åsa

Var god skölj

Efter en intensiv förmiddag på kontoret valde jag att ta en sväng med min mountainbike, solen sken och temperaturen visade 13 grader. Jag behövde bara åka 150 meter på asfalt för att sen hitta stigar och småvägar till skogen några kilometer söderut.

Jag är en nyfrälst MTB:are som gläds oerhört över att Siljansbygden blivit ett litet eldorado för cykelintresserade med alla sina olika evenemang under sommaren, bland annat Siljan Runt, Mörksuggejakten och CykelVasan som i år sätter deltagarrekord. Och vill man inte ställa upp i organiserade motionslopp finns massor av upptäckter att göra på egen hand.

Nu till min poäng: När jag kom tillbaka till kontoret vid Kajen i Leksand fångade jag ögonblicket med min mobilkamera: framför mig såg jag nämligen isflaken sakta flyta förbi efter att Siljan hade sköljt under dagen. Det var som om ångbåtarna på andra sidan älven guppade till av glädje. Nu finns ingen återvändo, här det ska det våras för hela slanten!

Skrivet av Johan

Känns fint att skapa barndomsminnen

För fem år sedan kom vi med en idé till Leksands kommun. Kunde de tänka sig att starta ett evenemang för barn på valborgsmässoaftonen? Ja, blev svaret och sedan dess har Barnens Valborg varit ett kärt vårtecken i vår familj. Jag, Åsa, är projektledare och Johan är konferencier. I år hade vi radiosonen Casper Ingels som side kick till Johan vilket blev jättelyckat. Tack Casper! Och tack alla barn och ungdomar som uppträdde, alla föreningar och företag som deltog och/eller stöttade evenemanget och stort tack till ett par tusen besökare. 

Barnens Valborg har blivit en fin och välbesökt tradition i Leksand - ett sunt och roligt sätt att fira vårens ankomst på.Och just för att det var femårsjubileum i år så ville vi bjuda barnen på något extra, ett besök av en känd svensk artist. Vi valde Molly Sandén och hon tog besökarna med storm. Hon sjöng och dansade med massor av barn på scenen och skrev autografer långt efter evenemangets slut. Så här dagen efter kan vi nöjt konstatera att nu är det vår!

PS Att Molly gillar Leksand kan du läsa på hennes blogg. DS


Skrivet av Åsa

Barnens Valborg - ett vårtecken

Varm i hjärtat blev jag idag då ett gäng elever från Sammilsdalskolan oväntat dök upp på kontoret. Med sig hade de en hel säck med vårblommor som de tillverkat till Barnens Valborg. Vårblommorna ska pryda rabatterna på Udden vid brofästet där firandet äger rum. I år uppträder artisten Molly Sandén, trollkarlen Mr Udd och många lokala sång- och dansförmågor. Det blir ponnyridning, fiskdamm, tipspromenad, ansiktsmålning, origami och servering.För oss är Barnens Valborg en familjeangelägenhet, det var jag och Johan som gav kommunen idén för fem år sedan. Jag är projektledare, Johan konferencier och våra egna barn brukar delta på scenen eller med förberedelser på ett eller annat sätt.Barnen i Leksand älskar Barnens Valborg - det gör mig så glad!

Av Åsa

En liten omväg

Det är bara att konstatera, jag lever i en intensiv värld med många krav på mina axlar. Jobbet. Familjen. Och så allt övrigt fix och pyssel som måste lösas för att få vardagen att fungera. I morse gjorde jag tvärtom emot vad jag brukar. Istället för att ta bilen till jobbet valde jag att promenera. Min poäng med detta? För det första fick jag lite nödvändigt andrum och hann reflektera lite över sakers skeenden. För det andra fyllde jag på energiförrådet genom en massa frisk och skön vårluft. Tack också till alla de yrvakna fåglar som kvittrade våren välkommen i snart sagt varenda träd och buske. Hur orkar de? Jag misstänker att de har något viktigt att förmedla till oss människor om vi bara stannar upp och lyssnar.

De två kilometerna blev en viktig påminnelse om varför jag en gång för knappt tio år sedan valde att flytta från Stockholm och återvända till Leksand och Dalarna. Under denna knappa timmes promenad passerade jag genom ett skogsområde med ett motionsspår med massor av stigar, Dalarnas kanske finaste idrottsplats, en japansk park, kultursevärdheten Hildasholm, Leksands kyrka och till sist strandpromenaden längs älven fram till kontoret. Under stora delen av denna förmiddagsaktivitet hade jag visuell kontakt med Siljan som glittrade mellan tallar och björkar vars små gröna knoppar liksom knackade på dörren med beskedet om att tiden är inne nu, att våren verkligen vill in och ta över och sopa bort alla rester av vintern. Aldrig är väl årstidsväxling skönare än nu då vinter blir till vår och allt liksom briserar i liv, lust, energi och värme.

Jag vet, alla har inte möjlighet att gå till jobbet. Och jag vet, alla kan inte få samma vackra vyer under sina jobbpromenader. Men jag bestämde mig när jag kom ner på strandpromenaden vid älven och hade 200 meter kvar till kontoret: varför ska jag be om ursäkt för det?

Av Johan

Lyxig lunch

Till gårdagens lunch på vårt kontorshotell hade vi bjudit in Karin Ersson från företaget Back to Earth i Siljansnäs. Karin visade sina egentillverkade produkter, ett naturligt mineralsmink, och sminkade alla frivilliga. Det blev mycket "tjejsnack" och kalla, bortglömda matlådor. Var killarna åt denna lunch har jag ingen aning om, kanske ute i solen på altanen?

/Åsa

We love to dance

Jag, Åsa, har den stora förmånen att få dansa showdans i vuxen ålder. Dans är ju livet! Varje torsdag släpar jag mig till den sena dansträningen i Sveasalen. Men efter en och en halv timme med mitt härliga dansgäng och den begåvade tränaren Emil Bewö, så är jag som pånyttfödd.
I halv tio-tiden dansar jag in i vårt hem där jag möts av en trött sambo som försöker varva ner framför tv:n. Jag sliter för att få hans uppmärksamhet, vill ju så gärna att han ska se alla steg jag lärt mig under kvällen. Energin flödar ur min kropp och den räcker nästan ända fram till nästa dansträning då det är dags för påfyllning...

Missa inte vår föreställning Dansfärjan i Sveasalen i Leksand under påskhelgen! Biljetter hittar du på www.siljan.se.

/Åsa

Brädade i backen

De hade burit på drömmen länge, det var dags att gå dem till mötes. Det här med barns önskningar om att prova på olika saker ska inte underskattas. Så visst, när frågan om att åka snowboard dök upp för tionden gången föll jag till föga. En av fördelarna med att bo på en mindre ort är enkelheten att kunna bestämma med folk – och att det man sen önskar i regel går snabbt att realisera. Min kamrat Åke – som vuxit upp med en snowboard under kudden när han var liten och bodde i Stockholm – var inte sen att svara.
”Det är klart att jag kan visa lite hur det går till. Ska vi säga söndag vid tolv? Tar du med korv att grilla eller handlar vi i restaurangen?”

Plötsligt stod vi där i Granbergsbacken, en trevlig och lagom familjebacke en kvart utanför Leksand. Grejer hyrde jag i shopen och sen var det bara att köra. Succé eller fiasko? Ett mellanting. Det kommer säkert fler frågor om snowboard i höst igen. Till dess lär blåmärkena ha läkt i alla fall, det gnyddes nämligen lite om ömmande svanskotor resten av helgen. Eller som min son Ante uttryckte det med en lite trött och drömmande blick: ”Tänk när man kan åka snowboard på riktigt pappa, va kul det kommer att vara. Ska vi äta pannkaka nu?”

/Johan

Spara och Spara på Spara & Slösa

I helgen letade sparsamma Lollo och Milla efter showkläder till Dansfärjan - en föreställning som de ska medverka i under påskhelgen. Oj, va mycket bra kläder vi hittade på butiken Spara & Slösa i centrala Leksand. För drygt 500 kronor fick vi massor av plagg - både till showen och till vardagsbruk. Kläderna såg helt oanvända ut och det kändes som en bra affär för både ekonomin och miljön. Ett är säkert - vi kommer inte att spara på våra besök i den här butiken framöver...

/Åsa

Gabbe & naturäventyret

Gissa om han längtat! Igår var det äntligen dags för Gabbe att ge sig ut på vårens första aktivitet med Nära Naturens barngrupp Naturäventyr. Barnen fick testa snöskor (som syns på bilden), lära sig om vårfåglar och snickra ihop en egen fågelholk. Nästa gång ska de få lära sig att hantera kniv, såg och yxa. Heja Anders och Gittan Lokgård - ni gör ett toppenjobb!

/Åsa

Barrmark

I går kände Åsa och Lollo för att åka längdskidor. Vi satte på oss skidorna vid husknuten och skidade iväg för att ansluta spåret i skogen. Men det var mer barr, bark och kvistar i spåret än det var snö.

Då kom vi på att vi kunde gå upp till den närliggande åkermarken - där var det perfekt skare för härlig skate-åkning. Lollo satte av i en väldans fart!

Vi stötte på världens bästa katt, vår gosiga Nisse, som var på upptäcktsfärd i området. Till en början var han rädd för de långa mojängerna  på våra fötter.

Trots att det var för lite snö i skidspåret, ja rena "barrmarken", så blev det ändå en mysig stund ute.

/Åsa