En liten omväg

Det är bara att konstatera, jag lever i en intensiv värld med många krav på mina axlar. Jobbet. Familjen. Och så allt övrigt fix och pyssel som måste lösas för att få vardagen att fungera. I morse gjorde jag tvärtom emot vad jag brukar. Istället för att ta bilen till jobbet valde jag att promenera. Min poäng med detta? För det första fick jag lite nödvändigt andrum och hann reflektera lite över sakers skeenden. För det andra fyllde jag på energiförrådet genom en massa frisk och skön vårluft. Tack också till alla de yrvakna fåglar som kvittrade våren välkommen i snart sagt varenda träd och buske. Hur orkar de? Jag misstänker att de har något viktigt att förmedla till oss människor om vi bara stannar upp och lyssnar.

De två kilometerna blev en viktig påminnelse om varför jag en gång för knappt tio år sedan valde att flytta från Stockholm och återvända till Leksand och Dalarna. Under denna knappa timmes promenad passerade jag genom ett skogsområde med ett motionsspår med massor av stigar, Dalarnas kanske finaste idrottsplats, en japansk park, kultursevärdheten Hildasholm, Leksands kyrka och till sist strandpromenaden längs älven fram till kontoret. Under stora delen av denna förmiddagsaktivitet hade jag visuell kontakt med Siljan som glittrade mellan tallar och björkar vars små gröna knoppar liksom knackade på dörren med beskedet om att tiden är inne nu, att våren verkligen vill in och ta över och sopa bort alla rester av vintern. Aldrig är väl årstidsväxling skönare än nu då vinter blir till vår och allt liksom briserar i liv, lust, energi och värme.

Jag vet, alla har inte möjlighet att gå till jobbet. Och jag vet, alla kan inte få samma vackra vyer under sina jobbpromenader. Men jag bestämde mig när jag kom ner på strandpromenaden vid älven och hade 200 meter kvar till kontoret: varför ska jag be om ursäkt för det?

Av Johan