Det vore både pretentiöst och verklighetsvridet att påstå att en katts död spelar nån roll i världsalltet. Men tillvaron skakades i åtminstone våra grundvalar när käre Nisse, 2,5 år, plötsligt slutade komma hem förra onsdagen.
Ja, ja, jag vet, världen behöver inte fler sorgliga historier, men världen mår bra av att höra hur saker kan fungera när en olycka ändå händer. Att det finns ljus även i de mörkaste mörker.
Det gick en dag, ”han har säkert bara sovit ute i natt". Det gick två dagar, ”han är väl ute och springer nånstans…”. Dag fem kom beskedet, trummorna på stan berättade om en stor gråsvart katt som hade blivit påkörd alldeles i vår närhet…
Resten är en svartvit historia. Vi tar det svarta först. Bilar är hårda och katter är mjuka, inte ens skrönan om katters nio liv räckte den här gången. Vi hoppas och vill tro att slutet blev lika snabbt som det kom plötsligt.
Historien, den vita delen, lämpar sig bättre att vara utförlig i – den kastar nämligen ljus över vilket samhälle vi stundom kan åtnjuta här i Sverige. Vår käre Nisse hade nämligen a) rapporterats in som påkörd till polisen vid olyckstillfället b) transporterats ner till polisen av annan person dagen därpå c) körts från polisen i Leksand till en kylförvaring två mil bort i polishuset i Rättvik.
Jag kan inte se att en katt kan sluta sitt liv med mer värme än så. Det var bara för undertecknad – efter att följt tråden bakåt – att åka till polisen i Rättvik och ”hämta ut honom”.
Sensmoralen i denna historia är att vi ska vara glada över att vi lever. Vi ska dessutom vara tacksamma över att få leva just där vi bor. Jag tror ju inte att Nisse blivit lika omsorgsfullt behandlad i Peking, New Delhi eller Katmandu.
Denna mörka solskenshistoria slutar här, med att Nisse for till himlen (tror vi) och barnen fick sin kattbegravning. Och om inte gravljusen släckts så brinner de än. För Nisse och medmänskligheten.
(Johan)